Bloglovin
Gillar du min blogg? Tycker du om det jag skriver?
Klicka då på knappen för att följa bloggen på bloglovin.
Varför du bör följa mig på bloglovin kan du läsa om här
Övrigt
Jag var så trött och nere igår att jag inte hittade orken till att berätta om mötet på barnhabiliteringen.
Det var ett två timmar långt möte som var helt bortkastad tid. Eller ja, inte för två av Leos fröknar som var med, de fick ju höra vad jag fick höra på första återgivningssamtalet. Hans pappa dök inte ens upp, men det var ju ingen större överraskning. det är ju viktigare att riva väggar. Den övriga tiden gick åt till att hab berättade lite om sin verksamhet, som går ut på att det finns ingen hjälp och ingen stöttning i praktiken. Det de kan erbjuda är en två dagars föräldrautbildning om Asperger. Men det vet jag ju redan. Jag har setat i timmar på olika sidor och forum, plus att jag har levt med min son i snart sex år och vet hur det fungerar hos honom. Jag vill ju ha hjälp och stöd med att förstå honom, varför han gör som han gör ibland och hur jag kan stötta honom på bästa sätt som fungerar och känns bra för honom.
Men nej, den enda hjälp jag fick, och som det verkar att vi kommer att få, är att jag blev upplyst om att jag är berättigad till att söka vårdbidrag och hur jag går till väga. Vilket jag redan visste. Jag frågade om var jag ringer för att boka läkartid, eftersom man ska skicka in läkarintyg på hans svårigheter, men det visste hon inte. Efter mycket om och men fick jag veta vilken mottagning jag eventuellt skulle ringa till för att boka en läkartid.
Två timmar senare gick jag därifrån både förbannad och ledsen. Sammanfattningen på 14 sidor ifrån psykologen som gjorde utredning innehöll flera sidor på vad som Leo har problem med, vad han behöver hjälp med, och även vilken hjälp han behöver. Den delen tror jag att hon ifrån hab låtsades att hon inte hörde. För hon nämnde inte med ett ord någonting om det. Det enda förslaget, förutom vårdbidraget, var att vi borde flytta till andra sidan stan för att komma närmare en skola som passar Leos behov bättre. Det nämnde hon minutrarna efter att vi hade diskuterat hur mycket Maja får stå tillbaka just på grund av sin lillebror och hans problematik. Ja då är det ju jättebra att vi flyttar så att hon måste byta skola och förlora alla sina kompisar. Vi offrar helt enkelt henne för att hennes lillebror eventuellt kommer att gå i en annan skola.
Jag gick hem till lillebror och tog en kaffe och hämtade det gigantiska paketet som innehöll en klädbeställning till hela familjen. Sen vidare ner på stan, köpte med mig kinamat och åkte hem. Jag kände mig arg, ledsen, besviken, ja helt enkelt alla negativa känslor man kan tänka sig.
På måndag är det jag som mailar mitt personliga ombud och ber henne kolla upp vad hab faktiskt kan/bör/ska ställa upp med för hjälp. De kan inte bara sitta där och konstatera att det finns en otroligt allvarlig problematik och sen bara rycka på axlarna och säga att de kan minsann inget göra. Blir arg bara jag tänker på det.
Tur att jag då har såna underbara och stöttande vänner. Janna tipsade om en sida med övningar för Leo, och även om hab i en annan stad som är tusen gånger bättre och erbjöd sig till och med att be sin habtant höra av sig om inget hjälpte. Underbara Sara letade upp både en stödgrupp här i Eskilstuna och deras fb-sida.
Idag blir det att gå ut och äta med pappsen. Han ringde i veckan och frågade om jag kunde idag, vilket jag kan. Han ville även höra mer om Leo och allt annat som händer runt omkring. Sen var han snäll och lovade att inte ringa före tolv idag så att jag fick sovmorgon. Och det fick jag, vaknade för en timma sen. Då hade jag ett god morgon-sms ifrån Maja. Bästa sättet att starta en dag på.
Nej, dags att kicka igång dagen. Har egentligen tusen saker jag borde göra, men har fortfarande ingen energi. Den sista lilla gnuttan försvann igår under mötet.
För dig kämpar jag till sista andetaget
I morse var det tungt att komma upp. När jag hörde att barnen var uppe och lekte så snoozade jag tills det var dags att starta tevattnet. Vad jag längtar tills i helgen när jag får sova.
Idag är det grupp-DBT. Jag har inte gjort läxan för det gick inte. Vi arbetar med relationer, och jag har helt enkelt inte varit med om en sån situation vi skulle skriva om. Jag har inte alls nån lust att åka dit idag. Det finns en människa där jag stör mig något otroligt på. Det enda hon pratar om är sina hästar och sina fördomar. Sist så ifrågasatte jag vad hon sa när hon hävdade att alla som har Asperger är känslokalla. Då hävdade hon att så är det visst för så är hennes syster och då är alla så. Ifrågasatte henne igen och då började hon att gråta och sen sa hon inte ett ljud till under resten av tiden. Hon har fördomar emot allt och alla och hon driver mig till vansinne!!
Men innan det är dags för DBT ska jag fixa och dona hemma. Det är torsdag och då ska det förberedas inför helgen!
Är allergisk emot fördomsfulla människor
Efter att Leo var lämnad på dagis ville en av fröknarna prata med mig om hur det hade gått sen senaste mötet där vi kom fram till att Leo mår bäst av ett år till på dagis.
Han har rätt att gå ett år till på dagis, så långt är allt bra, men då får han hoppa över sexårs och gå direkt till första klass så att han fortfarande går med sina jämngamla. Hade han kunnat det så hade han ju inte behövt ett år till på sig.
Hade han däremot haft inlärningssvårigheter så hade det inte varit några problem med att han fick ett år till på sig och sen gå på sexårs, men han har ju ”bara” stora sociala inlärningssvårigheter och det räknas tydligen inte. I specialfall kan barn dock få göra så som vi vill göra med Leo. Både rektorn och områdeschefen är helt på våran sida, och är beredda att bråka lite för att Leo ska få ett år till på sig och sen börja på sexårs.
Fröken föreslog att jag skulle prata med psykologen jag haft kontakt med på BUP och be henne om ett intyg på att Leo faktiskt har de svårigheter han har så att de har lite mer att gå på när de ska bråka med vilken myndighet det nu är som beslutar om såna saker. Så när jag kom hem ringde jag till BUP det första jag gjorde och lämnade ett meddelande till psykologen och så får jag hoppas att hon ringer upp så fort som möjligt.
Så nu ska jag bråka med myndigheter, fixa papper på än det ena och än det andra för att Leo ska ha rätt till att gå ett extra år. För mig är det så självklart och för dagispersonalen också. Men någon som aldrig har träffat Leo, än mindre vet vad just han behöver, ska ha sista ordet. Vad hände med alla barns rätt till hjälp och stöd?
Jag är så trött på att det alltid är nånting. Jag kämpar med en sak, och när det löst sig så är det bara att börja bråka om nästa grej. Vad händer när jag inte orkar mer? Vem ska komma och ta över när min ork är slut och jag inte orkar bråka med en myndighet till, inte orkar ringa ett telefonsamtal till?
Jag har ju gått och väntat på att trollens pappa nån gång ska erkänna alla lögner han dragit om mig. Och väntat, och väntat. Om man tagit sin missbruksbehandling på allvar så ingår det väl att erkänna sånt, och be om ursäkt.
Jag insåg så småningom att han aldrig skulle berätta, det fanns nog inte på kartan att han trodde att jag skulle få reda på det. Om han ljuger om vad han gjort och inte gjort skiter jag fullständigt i, men att ljuga om mig, då har man gått över gränsen. Speciellt när det är den sortens lögner.
Så jag skickade ett sms om att jag pratat med hans pappas fru och visste sanningen och att han gått över gränsen som dragit såna lögner om mig. Tror ni att han ens ber om ursäkt? Inte då, han svarade bara att det var ju bra att hon och jag rett ut det. Där kom beviset på att han valde behandling framför fängelse enbart för att det är mer bekvämt på ett behandlingshem i jämförelse med en anstalt, och att han inte tagit sin behandling på allvar.
Så jag hälsade att nu är han inte välkommen hemma hos mig längre, så söndagsumgänget får han lösa på något annat sätt. Att ljuga så om mig, och sen inte har samvete nog att be om ursäkt för det utan bara vara dryg, det tolererar inte jag.
Det han inte tänker på är att han tagit ifrån sina barn relationen till deras farfar och hans fru som de älskar. Deras farfar och hans fru har förlorat relationen till sina barnbarn. Han har förstört relationerna i en hel släkt och sen kan han inte ens be om ursäkt för det. Han ljuger om mig och kan inte be om ursäkt för det, vilket ger konsekvensen att han inte längre är välkommen hemma hos mig vilket ger konsekvensen att barnen kommer att märka av det.
Men fortsätt att gräv din grop du. Men tänk på att när du trillar i den så kommer det inte att finnas någon där att hjälpa dig upp.
En enkel promenad för att hämta ut medicin blev något helt annat.
Men inte så mycket som jag trodde att det skulle vara, man får vara glad för det lilla.
När jag kom hem ifrån dagens DBT så hade ju sotaren varit här, och jag bara satt och väntade på att han skulle komma tillbaka, eftersom han inte var klar. Trodde jag. Man tror nämligen det när ventilationstrumman till fläkten över spisen inte sitter som den ska utan hänger ut ifrån skåpet. Men han måste ha trott att jag är utbildad sotare som kunde sätta fast den igen, eller nåt, för han var visst klar. Det kom jag på när jag såg bilen åka härifrån på eftermiddagen. Så det var bara att ringa gårdskarlen, och han kommer och fixar det i morgon. Undrar dock vem som ska skura hallgolvet, eftersom kära herr sotare tycker att det är onödigt att ta av sig skorna eller ta på sig skoskydd.
Leo var på ett strålande humör när jag kom och hämtade honom, han hade haft en kanondag på dagis. Vilket märktes rätt fort när vi kom hem. Han och Maja har nämligen bråkat konstant, om precis allt. Som vem som ska sätta sig vid bordet först. Sånt är viktiga saker tydligen. Så viktiga att man måste skrika och gapa på varandra. Gud vad jag älskar trötta barn.
När jag skulle laga mat så gjorde sig tisdagen påmind igen. Vi skulle ha ätit baconpasta idag. Jag skrev skulle, för när det var dags att börja med maten upptäckte jag att jag hade glömt att ta fram bacon ifrån frysen. Reservplanen blev då pyttipanna. Så fram med stekpannan, i med oljan och plocka fram pytten. Hoppla, vi hade visst ingen pytt heller. Hej tisdag. Rota runt i frysen i panik. Hittar några korvar, slänger in i micron (mina barn är lite knäppa och tycker bättre om micrad korv än kokt) och koka lite pasta. Maten blev en kvart sen.
Och som en följd av att maten blev sen, blev allting annat sen. Leo har ju förmågan att kunna sitta i timmar vid matbordet. Så jag fick tipset att sätta en äggklocka på 30 minuter och ställa den vid honom, så att han har koll på hur mycket tid han har på sig och det har fungerat utmärkt. Han äter bättre, mer och med bättre bordsskick när han fokuserar på maten och inte försvinner in i sin egen värld. Dock är det av största nödvändighet att klockan står på exakt 30 minuter när han börjar. Och han går väldigt sällan ifrån bordet innan klockan har ringt, även om han ätit klart.
Så han gick bort ifrån bordet ungefär vid den tiden han brukar hoppa in i duschen. Så snabbt plocka undan, strunta i att jag får svårt att sova om jag vet att diskhon är full med disk, och säga åt Leo att bums göra sig i ordning för en dusch. Och som alltid går han på toaletten innan duschen. Men idag är det tisdag, så idag är det ingen vanlig dag. Han är klar när de i vanliga fall har både duschat, fått tänderna borstade och sitter i soffan och kvällsmyser. Lilith är lagom stressad. Vilket Leo känner av. Så att han gör allt i snigelfart.
Inser att fortsätter det så här så kommer trollen i säng vid midnatt ungefär och ber Maja att borsta tänderna själv medan jag duschar Leo. Får in ungen i duschen och förklarar för honom att idag vill jag att han fokuserar helt på duschen, inte prata om Winx så att man tittar ner istället för upp när mamma ska skölja håret och såna saker. Ett mirakel sker, och det här är den snabbaste duschningen i historien. En tandborstning på det så är barnen redo för sängen.
Jag är dock inte redo för kväll. Tvätta av sminket med nya rengöringen jag köpte idag. Den luktar otroligt mycket, så jag undrar hur den kan vara parfymfri. Dutta ansiktsvatten, smörja med ögonkräm, smörja med hudkräm, smörja med Locobase på de extratorra fläckarna. Hoppa i myskläder. Ut i köket för att ladda kaffebryggaren och ser att trollen skulle legat i sängen för tio minuter sen. Ropar åt dem att gå och godnattkissa medan jag fixar kaffebryggaren.
Troll äntligen i sina sängar, sönderstressad Lilith som helt glömt bort att hon inte ätit middag, och nu är för stressad för att äta. Jag ska låta stressen lägga sig medan jag myser under filten i soffan med tjockkatten, och sen steker jag några extra ägg. Hmm, undrar om man ska ta och köpa hem lite riskakor att ha till.
Det är jobbigt att vara på dagis
Jag vet inte hur många gånger jag sagt det, men man kan aldrig säga det för mycket. Tisdagar är dagen som gud glömde. Allt som kan gå fel går fel.
Trollen tjafsade hela morgonen, tog en evighet på sig vid frukost och vi kom iväg sent.
Innan vi skulle åka till Habiliteringen så skulle jag ju till apoteket och hämta ut medicin och sen lämna in kvittona. Var tvungen att lämna in dem idag före lunch för att få dem godkända på en gång och få in pengarna på kontot. Annars hade jag fått vänta tills nästa månadsutbetalning och så mycket pengar har jag inte råd att ligga ute med.
Så jag loggar in på apoteket för att se vad mer för medicin som det är dags att hämta ut. Då ser jag att den medicinen jag var tvungen att hämta ut idag inte finns där. När jag ringde om recept på två mediciner har de bara skickat in på den ena. Och jag har 45 minuter på mig att hämta ut det och lämna in kvittot.
Så jag ringer den hatade öppenvården, för sista gången i mitt liv, och får trycka in personnummer, telefonnummer och fan och hans mormor. Den automatiska rösten säger tiden de ska ringa upp, och det är fem minuter innan bussen ska gå. Ringer de upp då? Haha knappast. De ringer när vi sitter på bussen, två hållplatser ifrån apoteket.
Jag förklarar vad det gäller och att jag måste få ett recept NU. Men se det går ju inte, det enda hon kan göra är att lämna ett elektroniskt meddelande om att det är akut. Jag upplyser henne om att det går ju faktiskt att gå och knacka på dörren till läkaren och säga det på en gång men det går inte heller tydligen. Då blev jag rätt otrevlig i telefon kan erkännas, på bussen full med folk. Men det funkade för hon ber mig vänta medan hon ska gå och knacka på dörren. Vad är det för ställe som inte förstår att om en dörr är stängd men ingen röd lampa lyser för att det är en patient där så kan man gå tio steg dit, knacka på, berätta hur det ligger till och fråga om de kan fixa det på en gång? Bara för att man har ett datasystem betyder det inte att det är förbjudet att gå och knacka på rummet bredvid.
När vi kliver av bussen vid apoteket så kommer hon tilllbaka i telefonen och säger att nu är det fixat. Bra, då hinner jag hämta ut medicinen, lämna in kvittona och hinna med bussen till habiliteringen. Och det hade jag hunnit, om inte en kärringfan trängt sig före på apoteket för att hon kände tantfan i kassan. Kunde inte få ett hysteriskt utbrott heller eftersom att jag hade Maja med mig.
Jag får äntligen hämta ut mina mediciner, ner med kvittot i kuvertet och iväg och lämna in det. Jäkta med stackars Maja till torget för att ta bussen, bara för att se den åka iväg. Nästa buss går fem minuter innan jag ska vara på habiliteringen och jag har inte ens nån aning om var det ligger så jag kommer behöva virra runt en stund för att hitta.
Maja och jag bestämmer oss för att börja gå istället för att stå still och vänta på bussen. Vi kommer lite mer än halvvägs innan vi stannar vid en busshållsplats för att bussen kommer. Kliver av vid sjukhuset, och då är ju frågan var vi ska. Det är en mängd byggnader och jag vet inte alls var det ligger. Förutom gatunamnet, som jag inte hittar nånstans. Ringer numret som står på kallelsen, blir kopplad till telefonist som inte heller vet var jag ska. Till slut får jag svaret att jag ska till vuxenhabiliteringen av nån konstig anledning.
Vi kommer dit tio minuter för sent, mitt i Majas lunchtid. Men jag har packat med frukt åt henne och en bok hon kan läsa medan jag är inne på samtal. På samtalet har de lite allmänna frågor, jag får info om hur utredningen går till, och sen om de tre möjligheterna som finns. Alternativ ett är att vänta 6 månader, som är deras nuvarande väntetid. Alternativ två är att vänta tre månader, sen gäller vårdgarantin och då har jag rätt att få gå till ett annat ställe och få resorna betalda. Alternativ tre är fritt val, som är att jag har rätt att gå till ett annat ställe ifrån början, men får då inte ersättning för resorna. Som tur är så är företaget som tar hand om remisserna för fritt val just nu i Eskilstuna, så jag sa att jag väljer det alternativet, om de är i Eskilstuna under hela utredningsperioden. Så nu är det bara att vänta på att de tar kontakt, och har de inte gjort det på tre månader ska jag ringa habiliteringen och säga att nu gäller vårdgarantin.
Vi har tur när vi går därifrån för bussen kommer åkandes. Skönt, vi slipper vänta utan kan åka raka vägen hem och äta lunch. Nu kanske det går vägen resten av dagen. Jag måste ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring och glömt att det är tisdag. För när vi är nästan hemma känner jag att något inte stämmer. Mycket riktigt, jag har glömt påsen med mediciner på Habiliteringen. Och jag kan inte hoppa av bussen och åka tillbaka för Maja är utsvulten och behöver få komma hem och få lunch. Och jag hinner inte åka tillbaka efter, för då blir jag sen med att hämta Leo. Och vi kan inte åka efter att jag har hämtat Leo för då hinner de stänga.
Så jag ringer mamma, hon jobbar ju i huset bredvid habiliteringen. Jag tänkte fråga henne om hon kunde gå över och hämta påsen, så får jag lösa hur jag ska få den ifrån henne till mig senare. Mamma svarar inte. Mailar henne på hennes jobbmail om att hon ska ringa så fort som möjligt. Har inte hört av henne.
Så när vi hade ätit lunch jag och Maja så fixade jag kaffe. Jag dricker ju vanligtvis bara kaffe på morgonen, men jag kände att efter den här dagen behövde jag det innan jag sätter igång här hemma. För precis allt är kvar att göra. Vi åkte ju direkt efter att vi hade varit och veckohandlat. Så allt är kvar, min energi är slut och jag vill bara skrika rakt ut.
Ja men det här var ju kul. Jag pratade med mottagningen som upplyste mig om att igår hade han fixat mina recept. Loggar in på apoteket, och där finns inga recept. Ringer kundtjänst. Nej de kan inte heller se några recept.
Ringer tillbaka till mottagningen och blir då informerad om att läkaren är sjuk. Och de har bara en läkare, och ingen vikarie. När jag frågar vad jag då ska göra så får jag till svar att det vet hon inte men jag får fixa det.
Hur ska jag kunna fixa det? Sist jag kollade fick jag inte skriva ut några recept. Hon lovade i alla fall att återkomma under dagen. Ska vi slå vad att hon ringer precis innan de stänger för helgen och informerar mig om att det inte går att fixa? Och att jag måste ringa jouren så att jag får tillräckligt med medicin till helgen?
Kan man spola förbi den här dagen tack.
Gammal bild, men kan garantera att jag ser precis lika sur ut idag.
Idag när jag och Maja hade hämtat Leo på dagis så berättade han att några pojkar hade sagt att han var en tjej. När jag frågade varför, så var det p.g.a tröjan han hade på sig. Sin älskade Winx-tröja, som ja, är köpt på tjejavdelningen. För att han älskar Winx. Det är det bästa han vet, och han kan utan problem citera alla avsnitt på sina filmer, alla tidningar och allt.
Men sist jag kollade så hade han fortfarande snopp och borde därför vara kille, oavsett vilka kläder han har på sig. Och var har de barnen lärt sig att såna kläder är tjejkläder? Den uppfattningen är ju inget man föds med. Det är nånting de har fått lära sig någonstans, och mest troligt är hemifrån.
Som tur är så är Leo väldigt säker i sig självt, trots att han bara är fem år, så han hade inte brytt sig utan bara tyckt att de är fjantiga. Vilket han iofs har rätt i. Men någonstans har ju de här barnen lärt sig det här, vad som är för tjejer och vad som är för killar. De har redan i tidig ålder fått lära sig vad som är ”rätt”. Och mest troligt så är det ifrån sina föräldrar. Och det är tragiskt, när barn som fortfarande går på dagis ska lära sig om hur man ska vara för att passa in i mallen för tjej och kille.
Fortfarande kille!
I morgon ska jag lämna in papper till försörjningsstöd. Och eftersom att Rasmus har flyttat ändras ju både barnbidrag och underhåll. Jag har fått beslut på båda, men det står inte hur mycket jag kommer att få i fortsättningen, vilket jag behöver veta så jag kan fylla i rätt till soc.
Så jag tar och ringer till FK för att få veta hur det ligger till. Men det visste hon inte utan plockade fram sin miniräknare för att räkna ut hur mycket jag kanske kommer att få.
Nu är det så att eftersom beslut är fattat både vad gäller barnbidrag och underhåll så finns de nya summorna i deras system. Alltså vore det väldigt enkelt att ta mitt namn och telefonnummer och lämna det vidare till en handläggare, de har i alla fall koll. Men det ville hon inte göra, trots att de brukar göra så.
Gissa vem som kommer att vara irriterad precis hela dagen?
Veckans bok
Reklam
