Bloglovin
Gillar du min blogg? Tycker du om det jag skriver?
Klicka då på knappen för att följa bloggen på bloglovin.
Varför du bör följa mig på bloglovin kan du läsa om här
Övrigt
Nu på morgonen efter att jag hade lämnat Leo så hade jag möte med två ur personalen om sexårs. Jag har ju varit väldigt tveksam till om Leo är redo. Rent kunskapsmässigt är det inga problem, han kan redan allt och ligger långt före. Men jag är inte säker på att han är mogen för allt runt omkring.
Stora barngrupper med hög ljudnivå, och Leo som inte ens klarar av ett luciatåg på dagis utan står vänd emot väggen för att det är för mycket. Ja, det är mycket som de ska hantera på sexårs som Leo har otroliga problem med.
Personalen var överens med mig och tyckte också att han skulle ha nytta av ett år till på dagis. De kan ju arbeta med honom på ett helt annat sätt än vad personalen på sexårs kan. För även om skollagen säger att alla barn ska ha rätt till hjälp och stöd, så är det annorlunda i praktiken. Det finns inga pengar, det finns inte resurspersoner, det finns ingenting. Och då spelar det ingen roll hur bra personalen är om skolan inte har de resurser som krävs.
Så det lutar åt att han får gå kvar ett år till på dagis, och att de under det året fortsätter att stärka honom, utveckla hans positiva sidor och arbeta med hans svårigheter.
Jag tycker att det känns bra. För mig spelar det ingen roll om han går ett extra år på dagis så länge det är vad som är bäst för honom. Hellre ett extra år på dagis, än att han får problem redan ifrån början i skolan.
Du är perfekt, precis som du är
Men inte så mycket som jag trodde att det skulle vara, man får vara glad för det lilla.
När jag kom hem ifrån dagens DBT så hade ju sotaren varit här, och jag bara satt och väntade på att han skulle komma tillbaka, eftersom han inte var klar. Trodde jag. Man tror nämligen det när ventilationstrumman till fläkten över spisen inte sitter som den ska utan hänger ut ifrån skåpet. Men han måste ha trott att jag är utbildad sotare som kunde sätta fast den igen, eller nåt, för han var visst klar. Det kom jag på när jag såg bilen åka härifrån på eftermiddagen. Så det var bara att ringa gårdskarlen, och han kommer och fixar det i morgon. Undrar dock vem som ska skura hallgolvet, eftersom kära herr sotare tycker att det är onödigt att ta av sig skorna eller ta på sig skoskydd.
Leo var på ett strålande humör när jag kom och hämtade honom, han hade haft en kanondag på dagis. Vilket märktes rätt fort när vi kom hem. Han och Maja har nämligen bråkat konstant, om precis allt. Som vem som ska sätta sig vid bordet först. Sånt är viktiga saker tydligen. Så viktiga att man måste skrika och gapa på varandra. Gud vad jag älskar trötta barn.
När jag skulle laga mat så gjorde sig tisdagen påmind igen. Vi skulle ha ätit baconpasta idag. Jag skrev skulle, för när det var dags att börja med maten upptäckte jag att jag hade glömt att ta fram bacon ifrån frysen. Reservplanen blev då pyttipanna. Så fram med stekpannan, i med oljan och plocka fram pytten. Hoppla, vi hade visst ingen pytt heller. Hej tisdag. Rota runt i frysen i panik. Hittar några korvar, slänger in i micron (mina barn är lite knäppa och tycker bättre om micrad korv än kokt) och koka lite pasta. Maten blev en kvart sen.
Och som en följd av att maten blev sen, blev allting annat sen. Leo har ju förmågan att kunna sitta i timmar vid matbordet. Så jag fick tipset att sätta en äggklocka på 30 minuter och ställa den vid honom, så att han har koll på hur mycket tid han har på sig och det har fungerat utmärkt. Han äter bättre, mer och med bättre bordsskick när han fokuserar på maten och inte försvinner in i sin egen värld. Dock är det av största nödvändighet att klockan står på exakt 30 minuter när han börjar. Och han går väldigt sällan ifrån bordet innan klockan har ringt, även om han ätit klart.
Så han gick bort ifrån bordet ungefär vid den tiden han brukar hoppa in i duschen. Så snabbt plocka undan, strunta i att jag får svårt att sova om jag vet att diskhon är full med disk, och säga åt Leo att bums göra sig i ordning för en dusch. Och som alltid går han på toaletten innan duschen. Men idag är det tisdag, så idag är det ingen vanlig dag. Han är klar när de i vanliga fall har både duschat, fått tänderna borstade och sitter i soffan och kvällsmyser. Lilith är lagom stressad. Vilket Leo känner av. Så att han gör allt i snigelfart.
Inser att fortsätter det så här så kommer trollen i säng vid midnatt ungefär och ber Maja att borsta tänderna själv medan jag duschar Leo. Får in ungen i duschen och förklarar för honom att idag vill jag att han fokuserar helt på duschen, inte prata om Winx så att man tittar ner istället för upp när mamma ska skölja håret och såna saker. Ett mirakel sker, och det här är den snabbaste duschningen i historien. En tandborstning på det så är barnen redo för sängen.
Jag är dock inte redo för kväll. Tvätta av sminket med nya rengöringen jag köpte idag. Den luktar otroligt mycket, så jag undrar hur den kan vara parfymfri. Dutta ansiktsvatten, smörja med ögonkräm, smörja med hudkräm, smörja med Locobase på de extratorra fläckarna. Hoppa i myskläder. Ut i köket för att ladda kaffebryggaren och ser att trollen skulle legat i sängen för tio minuter sen. Ropar åt dem att gå och godnattkissa medan jag fixar kaffebryggaren.
Troll äntligen i sina sängar, sönderstressad Lilith som helt glömt bort att hon inte ätit middag, och nu är för stressad för att äta. Jag ska låta stressen lägga sig medan jag myser under filten i soffan med tjockkatten, och sen steker jag några extra ägg. Hmm, undrar om man ska ta och köpa hem lite riskakor att ha till.
Det är jobbigt att vara på dagis
Igår kom Majas reaktion, och idag på dagis hade Leos kommit.
När jag kom och hämtade så fick jag först veta att dagis hade beslutat att Leo inte behövde följa med på grupp, han hade själv fått välja. Så han hade valt att stanna kvar och varit nöjd med det.
Men på eftermiddagen hade han fått en kraftig reaktion. Han hade stängt in sig i ett rum, klätt av sig och inte låtit någon komma nära eller trösta. Och den första frågan jag fick av personalen var om de hade pratat med sin pappa igår, för de märker en sån tydlig skillnad i Leos beteende då.
Hur långt ska det behöva gå innan jag har rätt att sätta ner foten? Hur ledsna ska mina barn behöva vara, och hur dåligt ska de behöva må innan jag har rätt att besluta att det inte får fortsätta att vara så här?
Sen de började att ha telefonkontakt med sin pappa har Maja haft svårt att somna, gråter ofta och har ofta ont i magen. Leo har börjat att kissa i sängen igen och kommer in till mig varje natt. De visar på alla sätt att de inte mår bra, de mådde bättre av att enbart ha kontakt med brev.
Och när det går så långt att Leo stänger in sig, klär av sig alla kläder och sen inte låter någon komma nära honom, inte ens den fröken som står honom närmast, då tycker jag att det har gått tillräckligt långt för att jag ska ha rätt att säga nej, nu räcker det!
Leo pratar inte om hur han mår, men han visar det på alla andra sätt. Maja pratar om att hon mår dåligt, att hon saknar pappa. Det enda Leo säger är att pappa är dum. Ibland är det den första meningen han säger när han vaknar på morgonen.
Varför är deras pappas rättighet att prata med dem större än deras rättighet att må bra? Nej, nu räcker det.
Ett leende man får se allt för sällan nu för tiden
Leo och jag traskade glatt iväg till dagis i morse. På vägen dit pratade han om vad han och L skulle göra under Leos egentid på morgonen.
Men när vi kom fram så skulle barnen iväg på grupp, så det blev ingen egentid för Leo. Leo blev arg, sur och ledsen och vägrade att gå iväg. Han skulle inte ge mig hej då-kram och inte vinka som han alltid gör. Ett tag så trodde jag att jag skulle få ta med honom hem igen.
Jag vet ju att när han väl kommer iväg så kommer han att ha jättekul, han älskar ju när de går iväg på grupp. Men, det blev ju en oväntad förändring i Leos morgonrutin på dagis, och sånt vet han inte riktigt hur han ska hantera.
Men efter lite lirkande så fick jag både puss och kram och han vinkade i fönstret, dock lite motvilligt och inte med det stora leendet han brukar ha. Men jag kunde gå hem med vetskapen att dagis vet precis hur de ska hantera honom, och att han kommer att ha jättekul när de väl kommit iväg.
Hade det varit hans gamla dagis hade han fått följa med hem igen, då hade vi vänt i dörren. Där hade de ingen förståelse för Leos beteende, och struntade helt i honom. För där skulle alla barn passa in i en och samma mall.
Men inte nu, inte idag. Idag valde han själv att vara kvar på dagis.
På världens bästa dagis
Leo har ju extratid på dagis varje morgon med en ur personalen, lite egentid. Varje vecka så väljer Leo vad de ska göra under den tiden, och så gör de det varje dag den veckan. De har läst, spelat spel och den här veckan hade de Winx-vecka där Leo lär ut nya saker om Winx varje dag.
Så idag på väg till dagis så småpratade vi lite om vad Leo har tänkt sig att de ska göra nästa vecka. Nästa vecka skulle de brottas, och veckan efter det skulle de träna karate fick jag veta.
Det går jag inte med på. Ja, de är jättebra sporter att träna, på riktigt. Men här hemma har vi i lekar nolltolerans emot våld och hårdhänthet. Alltså går brottning och karate bort helt.
Och jag känner Leo tillräckligt väl för att veta hur det kommer att sluta. Han och Maja blir osams, Leo blir arg och vet inte hur han ska hantera den känslan och så gör han illa Maja.
När vi kom till dagis pratade jag med en ur personalen (för den Leo har egentid med på morgonen har semester) och förklarade varför jag inte ville att de skulle ha brottning och karate som veckotema. Hon förstod precis varför och skulle prata med Leos morgonpersonal om det.
Det är skönt att han går på ett sånt bra dagis där man hela tiden kan prata med varandra och se till så att man håller lika regler där som hemma.
Jag tycker att dagarna bara segar sig fram, men veckorna bara rusar förbi.
Nu är trollen hemma. Maja är supertrött och har inte sagt så många ord idag förutom att fotograferingen gick bra och att hon har lekt på baksidan på rasterna. Jag förväntar mig minst ett utbrott innan det är dags för dem att lägga sig.
Leo har varit på ett superhumör. De hade ju fest på dagis idag, och han har bubblat för fullt om allt de gjort, vad de ätit, vilken musik de spelat. Det är verkligen härligt att se honom så.
Jag kom och hämtade samtidigt som snygga singelpappan, så det blev en trevlig liten eftermiddagsflirt 
Tur att man är lättroad och inte tar allt för allvarligt på sånt. Iofs kan jag förstå varför nån vill flirta med mig, jag är ju värsta kapet. *insert ironi here*
Trollen spelar spel inne på Leos rum och jag väntar på att tvättmaskinen ska bli klar. Jag funderar på att börja att videoblogga lite, vad tycker ni om det?
En annan dag, precis lika trött
I morse när jag skulle lämna Leo så berättade dagisfröken L, som är den jag har mest kontakt med vad gäller Leo och hans svårigheter, att de har möte varannan vecka med ett team med barnpsykologer och lite allt möjligt och hon undrade om hon fick ta upp Leo där för att höra vad de mer kan göra för honom för att underlätta och hjälpa honom. Självklart var det ok med mig.
Så idag när Maja och jag skulle hämta så sa hon att teamet hade föreslagit att han skulle få egentid med en pedagog för att öva på det han har problem med. Det som passar dem bäst är på morgonen, så från och med nästa vecka så kommer han istället att börja halv nio. Leo blev överlycklig när jag berättade det och ville börja med den nya tiden redan i morgon. Han börjar ju att tjata om dagis redan klockan åtta på morgonen.
Det är skönt att se att han trivs så bra på dagis, och att vi har ett sånt bra samarbete. De berättar varje dag hur det har gått, om det varit problem med någonting, vad som har gått extra bra. Vi försöker att ha liknande regler både hemma och på dagis eftersom att Leo har svårigheter med att ställa om sig. Jag är så glad att han är på ett dagis som verkligen ser honom och gör allt de kan för att hjälpa och underlätta för honom.
Busar loss på sitt älskade dagis
Veckans bok
Reklam
